Frida

Ja det är lite som det låter..
Jag vet att man måste våga drömma, för vad vore vi alla utan drömmar? Zombies?
Ja jag vet faktiskt inte riktigt. Det känns lite som att jag är rädd för att drömma.
Eller nej, inte för att drömma egentligen kanske.. Mer den där undermedvetna känslan som kommer fram och visar sig ibland och säger att "nej men hallå, det där kommer ju aldrig gå, sådär kommer det inte bli" osv.
Den där känslan är också så otroligt jobbig. Att drömmarna dessutom kanske inte alls har at göra med hur mycket jag själv vill, utan också på vad andra tycker, tänker och vill.. Är om möjligt ännu mer läskigt.
På något sätt vet jag ändå att i och med min styrka i mig själv så kan jag lyckas med vad jag vill, på ett eller annat sätt och förr eller senare.
Det kanske inte alltid blir den vägen jag tänkt gå, eller med de människor omkring mig som det först var tänkt.
Men jag vet att jag kan göra vad jag vill. Det vet jag, innerst inne.
Så varför är jag så rädd för att drömma?
Kanske är det min rädsla att lita på andra människor.. kanske är det mitt självförtroende som sviker mig vissa gånger.
Kanske är det att jag ibland ser allt för långt fram i tiden och att det är så långt fram att hjärnan säger åt mig att bromsa in lite.. men vad beror det på i sånt fall?

En enda röra blev detta, det är vad som döljer sig i mitt huvud en dag som denna gott folk...