Frida

Jag skulle så gärna vilja skriva av mig alla mina tankar och känslor på något sätt. Vore så skönt men jag kan inte. Jag har inte ord som beskriver vad jag känner. Ångest, tomhet och kärlek. Ja för jag känner kärlek, jag älskar honom fortfarande och det är nog det som får detta att vara så jobbigt. Jag måste försöka göra det bästa av situationerna. Man gör ett misstag och får ta konsekvenserna och hålla huvudet högt för att lura sig själv att allt kommer att bli bra igen. Jag vet att allt kommer bli bra, på ett eller annat sätt. Det vet jag faktiskt. Just nu känns det bara väldigt jobbigt att bli vuxen. Skulle göra vad som helst för att kunna krypa upp och gråta i mammas famn medans hon vaggar mig fram och tillbaka, precis som hon gjorde när jag var liten. Men för tillfället är det omöjligt.
Jag skulle fan slå mig ihop med Peter Pan. Vi kan bo i landet ingenstans utan problem och bekymmer om sånt här. Tänk vad livet skulle vara enkelt. När man var liten tyckte man att ens problem kunde få hela världen att gå under. Nu när man tänker tillbaka känns det som att det var en liten droppe i havet. Problemen då var inget mot för vad problem kan vara nu. Helt otroligt hur mycket allt förändras, hur mycket vi förändras.

Säger som Cam, titta var jag stod för ett år sen och vad jag gör nu. För ett år sen var jag nybliven 3 a på estetiska i Bollnäs och jag bara drömmde om att kunna göra det jag gör idag. Tog mig igenom ett roligt men lite svårt år och nu står jag här. Tänk vad jag har fått med mig erfarenheter under året och under de tidigare åren. Det är inget man tänker på när det händer men man märker det efter ett tag. Jag vet att jag kommer lära mig av det här och jag är stark så jag kommer klara det. Jag känner bara viss tomhet i att vara så långt bort från de människor jag älskar. Det skulle vart mycket lättare att ta sig igenom detta i närheten av er. Men läget är som det är och jag får göra det bästa av situationen bara.

Idag är min första jobbdag med rutiner. Det känns skönt, jag kommer börja jobba 13. Då åker jag dit och plockar undan lite, bäddar sängar och tvättar lite. Sen åker jag och hämtar barnen på skolan 15.30. De slutar så sent här även fast de bara är snart 6 år. Helt otroligt, lite skillnad mot för hemma i sverige där man slutar typ 13 vid den åldern och 14 fram till dess att man börjar i årskurs 7. Helt stört!
Iaf hämtar jag dem på skolan, när vi kommer hem ska de ha ett glas mjölk och en frukt. Sen ska vi göra läxor tillsammans om de har sånna och sen kan de få se en sväng på teve. Jag ska laga middag dessutom, vad det blir är ännu direkt oklart men det blir nog bra i slutändan iaf :)

Samantha, den franska aupairen är bra iaf. När hon frågade hur det var med mig och jag fick förklara för henne med teckenspråk och övertydliga ord om hur läget var så förstod hon precis och hon sa att hon ska göra allt hon kan för att muntra upp mig. Vi ska tydligen till London någon helg, Manchester och massa andra ställen och vi skulle göra hur mycket saker som helst sa hon. Hoppas att det kommer fungera för det vore jättekul.

Nicole är jätte bra också för jag har kunnat prata med henne om det som  har hänt. Hon har vart med om exakt samma sak som mig. Exakt! Ända skillnaden var att de inte bröt upp men hon vet iaf hur det är, det gör det mycket lättare för mig att prata om det med henne. Skönt när alla vänner är så långt bort, att ha någon att vända sig till.

Det är inte särskilt svårt att få killar efter sig när man är blond, svensk, nanny och 19 år här i Derby. Men just nu känns det bara som en jobbig grej med alla som svansar efter en och försöker få uppmärksamhet. Jag kan inte uppskatta det som folk säger åt mig att göra. Njut av det säger de, men jag kan inte. Det går inte, det måste få ta tid.

Nu ska jag kliva upp ur sängen och ta en dusch tror jag. Ska ta på mig lite snygga kläder och göra mig lite fin för att få mig själv på bättre humör. Det brukar alltid hjälpa en aning :)

puss och kram